För några dagar sedan berättade en nära till mig om en händelse i hennes liv som fick den där stora klumpen att leta sig upp i min hals och rädslan i mig smög sig på. Det var händelsen som ledde till hennes sjukskrivning, händelsen som fick henne att inse hur vansinnigt hon hade levt, händelsen som fick henne att börja lyssna på sin kropp och själ. Och orsaken som vi alla har hört om förut: stress.

Hon var på väg hem en dag från en, som alltid, stressig dag och stannade till vid ett övergångsställe där några barn skulle gå över. Och då svartnade allt för henne. Hon kunde inte avgöra om bilen stod stilla eller inte och i ren panik drog hon i handbromsen. När hon sedan kom hem och skulle kliva ut ur bilen ville inte benen röra sig. Det var som att hon var handlingsförlamad, hon kunde inte ta sig ut ur bilen. En droppe för mycket hade hamnat i bägaren med stress som nu hade runnit över. Sjukskriven. 

Jag blev rädd när hon berättade detta för mig. Inte egentligen på grund utav själva berättelsen i sig utan för att hon sa till mig: "Hanna, du måste sluta att ha så mycket att göra hela tiden och låta dig själv vila, jag har hört på dig hur du säger 'imorgon har jag tre timmar innan jag ska iväg och spela med flöjtensemblen, då kan jag plugga fysik, matte och om jag hinner spela lite piano. Och så ska jag hinna äta och duscha och öva på sångerna vi ska kunna utantill imorgon'. Det är tecken på att du ligger i riskzonen för att bli utbränd och sjukskriven precis som jag, och du går bara på gymnasiet! Lägg av!"

Jag kunde inte släppa det där med att jag visar tecken på att jag är i riskzonen. Jag blev rädd och insåg att till och med när hon sa de orden så förnekade jag att jag hade för mycket att göra. Detta var mitt wake-up call, och där och då bestämde jag mig för att börja lyssna på min kropp och låta mig själv ta pauser och vila ibland också.

Känner du igen dig? I så fall, börja lyssna på din kropp nu innan du ligger helt utbränd på sjukskrivningens säng i veckor, månader, år.

/Hanna